11 juli åkte vi ner till Tyskland, pirriga och fulla av förväntan. Vi blev hämtade vid tåget av uppfödaren och åkte hem till huset där Fokus har växt upp. Det är en lite annorlunda hundhållning där. Valparna bodde inne i huset första veckorna men efter det flyttade de ut i hundstallet. Där hade valparna och tiken ett eget litet rum. 

Känslan när vi väl skulle få träffa vår plutt, som vi tidigare bara sett på bild och film, var obeskrivlig. Vi går in i hundstallet och där är ett gäng galna valpar. Fokus var den som syntes mest men som ändå var den lite "mjukare" i kullen. Medan de andra valparna vaktade sina ben och bet stenhårt i både händer och kläder så var han betydligt mjukare, dock inte rädd.

Trots att vi hälsade på alla valpar så var det tydligt att Fokus fattade. Uppfödaren sa det också. När vi stod och kollade genom det öppna fönstret klättrade alla valparna på väggen för att komma upp, förutom Fokus. Han sprang runt, hoppade, snurrade och var bara en riktigt flirtig clown. Detta har hållit i sig kan jag lova!

Fokus var utvald till oss. Han var den mest sociala och orädda valpen i kullen. Den som uppfödarna verkligen hade fastnat för. Han är en kopia av sin pappa som ligger båda väldigt varmt om hjärtat. Det är en stor ära och fortfarande lite overkligt att vi fick just honom! Han som var både snyggast och med den bästa mentaliteten.

Några dagar innan vi åkte ner fick vi dock ganska tråkig information. Valparna hade varit på besiktning och fått sin vaccination. På hörseltestet så visade det sig att Fokus bara hör på ett öra. Även om vi visste att testet skulle göras och att risken ändå finns så kom det som en chock. Vi hade redan innan bestämt oss för att om det är så så får han ändå flytta hit. Han var den enda i kullen som var halvdöv. Självklart.. Det blev inte lättare av att uppfödaren gav oss möjligheten att ta hem hans bror.

Brorsan var den i kullen som jag verkligen hoppades på när de föddes. Han är blå med dubbelmask. Precis det jag ville ha! Men någonstans hade vi i några veckor nu kärat ner oss i Fokus. Han hade redan fått sitt namn och det var honom jag hade som bakgrund på min mobil. Jag grät lite, vi pratade ett varv om det och bestämde oss ganska direkt för att Fokus är välkommen hit ändå. Man behöver faktiskt inte vara perfekt!

Dagen efter skulle vi flyga hem. Fokus hade aldrig suttit i en bur och det var den värsta flygresan jag varit med om. Man får ju inte ta upp hunden ur väskan.. Fokus skrek och skällde så länge jag inte hade handen i väskan från flygbussen i Frankfurt fram till Göteborg. Jag satt dubbelvikt med handen i väskan för att den lilla skulle vara lugn. Aj vad ont det gjorde..

Väl framme var Fokus stencool inga konstigheter med ny miljö.

Första dagarna levde vi som i en dröm. Han var så snäll. Sen brakade helvetet loss och hela våra liv ställdes upp och ner. Vilken sjukt jobbig valp! Han var högt och lågt, skällde och gormade, skrek efter mat när det gick för långsamt och bet sönder allt han kom åt.

Jag kan säga att Fokus har verkligen testat mitt och Daniels förhållande. När man inte kan ta ut sin frustration på den lilla valpen så gjorde vi det på varandra. En väldigt dålig grej! 

Märker att detta blir långt. Jag vill ha allt sparat så jag kan läsa framöver. Om någon annan vill läsa så väljer jag att dela upp i fler inlägg istället. Mer kommer senare idag eller imorgon!