Rubriken kan låta ganska överdriven men förklarar det jag vill ha ut av detta inlägget. 

 

Om det är något jag ofta upplever att jag får försvara mig i så är det just denna frågan som rör vardagen. Folk har så vansinnigt mycker fördomar. Inte alls lika mycket när jag kommer med Floyd, en glad och yvig Engelsk Springer Spaniel som är ganska problemfri utåt. Däremot som ung tjej med en Australian Cattledog med vissa problem som syns utåt så får ofta höra hur jag måste lägga tid på att han ska fungera vardagen. Framför allt av folk som inte känner mig. 

 

 

Jag tränar mycket med mina hundar. I en aktiv period har vi 4-5 träningspass i veckan. Vi har flera bollar i luften och håller på att testa oss fram i vad som passar oss bäst. Floyd satsar jag på rallylydnaden först. Fokus har jag ingen aning om än men det kommer. 

 

Träningspassen vi är på är undefär 2 timmar långa, där det är minst 3 olika hundar som tränar en och en. Alltså inte så mycket tid för varje hund. Sen är det 22 timmar till på dygnet. 22 timmar som jag i stort sett alltid spenderar med mina hundar då jag är sjukskriven. 

 

För mig är det absolut viktigaste att vardagen fungerar. Det är inte roligt att ha hund när man inte kan leva med varandra på ett harmoniskt sätt. Dock är det träningen på vardagssituationer som jag upplever tar längst tid att träna. Det är mycket känslor, vanor och rutiner som man ska ändra på. Det går inte över en natt och det kommer absolut inte gratis. Det är ett tidskrävande och många gånger enerverande jobb för både ägare och hund. 

 

 

Varje dag tränar vi på att lära oss hur vardagen ska fungera tillsammans. Fokus har bott här i 7 månader och är bara 9 månader gammal. Floyd har bott här i 3 månader och är 2 år gammal, han har alltså ganska mycket vanor sedan tidigare. Vi lär fortfarande känna varandra och det tar tid. 

 

Med Fokus handlar varje dag och varje situation vi är i om att hitta lugn. Hitta ett lugn i honom och att han får en känsla av att det är okej att släppa kontrollen på allt och bara pusta ut. Även hemma behöver vi detta. Hans liv är ganska inramat, vi har en grind in till köket, inga saker liggande framme, få krav och regler och allt annat som hör till för att han ska kunna slappna av. Det enda som är viktigt är att inte stressa upp sig över småsaker så som att vi rör oss, han hör ljud, Floyd rör sig eller andra liknande saker. Det tar tid!

Jag lägger mycket tid på hantering för att vända han känsla runt det. Både med sele men även ren hantering av olika kroppsdelar. Varje dag tränar vi på hundmöten, att gå okej i koppel, att ta det lugnt när någon kommer hem, att inte hänga Floyd i nacken hela tiden och att kunna koppla av. Alltså varje dag, betydligt mer tid än jag lägger på lydnadsträning. För mig är prioriteringen lätt.

 

 

Floyd är ju som sagt en ganska okomplicerad hund utåt. Han har dock också tydliga vanor och saker som vi behöver träna på. Han går väldigt lätt upp i stress över småsaker. Om jag har varit i ett annat rum och kommer till honom så beter han sig som att vi varit ifrån varandra en vecka. Han hoppar, biter i armarna, flyger omkring och stressar upp sig något kopiöst. Varje dag tränar vi självbehärskning i form av att jag inte kommer fram till honom eller hälsar på honom förrän han gått ner i varv. Enligt mig är det en helt osund stress som han inte mår bra av men framförallt så drar han även med sig Fokus, något som inte är önskvärt. Han stressar igång över mat, att gå ut, att komma först ut genom en dörr, att hoppa ut ur bilburen, att få godis först, att få hälsa först. Han har många beteenden som visar på att han levt i en flock med hundar där man måste ta plats för att synas. Även detta tar tid att jobba bort. Sen har han ju även sitt självförtroende som vi konstant jobbar på.

 

 

Utöver detta så får hundarna så ofta som möjligt någon typ av egentid med mig eller husse. Tid där de båda får glänsa för oss. Det kan vara en tur till stallet, en promenad, träning eller bara gos. Relationsbyggande saker. 

 

 

När andra personer då ställer sig och berättar att jag måste jobba på vardagen medan det känns som att det är det enda vi gör, hur ska jag svara? För det finns ingen kortfattad version av det utan en bakgrund eller träningsplan. Hittills har jag inte kunnat svara något utan att personen fortfarande vill fortsätta berätta för mig hur jag måste göra. Inte hur jag kan göra, utan hur jag måste. Många ser bara problemen men glömmer fråga vad man gör åt det. 

 

 

Jag har höga mål och ambitioner när det gäller tävling. Men för mig betyder tävlingarna noll och ingenting om inte våra liv fungerar tillsammans. Jag lever för mina hundar, med mina hundar och jag älskar båda högt. Fokus och Floyd är lika mycket med i denna familjen som jag och Daniel är. Precis som att det tog tid för mig och Daniel att lära känna varandra och få ett stabilt förhållande så måste väl hundarna också få den tiden?