Jag är egentligen klickerfrälst. Dock är jag fruktansvärt bekväm av mig. Om jag får välja mellan viltspår och personspår så blir det alltid personspår, man behöver inte förbereda massa innan utan kan gå som man är. Samma gäller med klickern. Jag har valt att betinga in ett ord istället. Min röst har jag alltid med mig, för det är ju så svårt att ta med en liten plastbit?

 

Dock har jag inte förstått skillnaden mellan ett belöningsord och ett klick i praktiken. I teorin är det glasklart. 

 

Fokus har problem med vissa hundmöten, precis som allt annat så eskalerade det nu i könsmognaden. När vi mötte en hund så sa jag mitt belöningsord och han fick sin godis. Vanlig skvallerträning helt enkelt. Ganska snabbt började han leta omkring sig så fort jag sa ordet, även om det inte fanns något runt att reagera på så blev han spänd och kollade runt. Hade jag dålig timing? Vilken tur att jag har flera betingade ord tänkte jag glatt! Så jag bytte ordet och tänkte mer på min timing. Ganska snart hade även det ordet "förgiftats". Nu började tankarna snurra lite mer.

 

 

Började gräva lite i kunskapsbanken inne i mitt huvud och vips så kom jag och tänka på den där lilla klickern. Inte för att jag trodde att det skulle göra någon skillnad, men prova kan man alltid göra. Fokus behövde säkert tränas på något annat sätt än skvaller. 

 

Tog mig ut med klickern i högsta hugg och klickade vid ett hundmöte. Fokus kommer till mig som skjuten ur en kanon?! Utvärderar detta under några dagar och använder klickern konsekvent utan att blanda in några ord. Resultatet som blivit är att Fokus inte har skällt vid möten ute sen jag började. Självklart med anpassade avstånd och rimliga förutsättningar. 

 

Nu på eftermiddagen var vi ute och fick ett ganska jobbigt hundmöte. Det var mörkt och hunden var svart och fluffig vilket är två väldigt svåra moment för honom. "Klick" och Fokus vänder upp till mig utan ett skall. Om jag var förånad? Ja!

 

 

Jag vet att många är väldigt emot klicker. Inte klickern i sig men just tanken på att byta ut den mot det verbala. "Det har funkat att kommunicera med hundar i alla år". Ja, det går utmärkt. Framförallt i vanlig träning där man inte har att göra med intensiva känslor hos hunden. Många påstår att de har testat klicker men att det inte funkade. En klicker är inte något du kan köpa hem och tänka att "nu ska vi se hur detta funkar". Man måste bygga en förväntan och betinga den. Jag tror även att man kan vara lika exakt i sin timing med rösten om man är väldigt duktig. 

 

Vad du inte kan göra med din röst är att koppla bort dina egna värderingar och känslor. Man kan inte alltid låta precis likadant. Tänk om man är hes, förkyld eller för den delen nervös. Ditt tonläge kommer att förändras och du kommer ge hunden en signal som är lite annorlunda varje gång. En klicker låter likadant hela tiden. Den skiljer sig från andra ljud, skapar en reflexliknande reaktion hos hunden och den är byggd runt belöningar. Rösten används hela tiden. Man kan inte skapa samma relation till en röst som till klickern. 

 

Tänka sig att något så litet kan göra något så stort. Då var jag klickerfrälst på nytt. Undra om jag kan lära mig denna gången?