Att ta farväl en sista gång..

Advantics Son of a gun, Ollyver 2011.10.29-2014.08.05

Hur mycket jag än skriver så kommer det aldrig finnas ord nog att beskriva det som just nu känns i min kropp. Jag behöver skriva för min skull och för Ollys skull, för att få säga hej då och avsluta.

Min älskade fina vän. Jag har gjort allt för dig, verkligen allt jag har kunnat. Från sekunden du kom hit tills igår när du lämnade oss så har du alltid varit prio ett. Du har fått all min kärlek, min tid och mina pengar. Jag skulle kunnat fortsätta flera år till om det bara fanns ett svar på om du någonsin skulle bli bra. Det finns så mycket som jag kunde ge dig, men det enda du behövde var din hälsa och att få bort smärtan. Trots alla försök under fyra månader så räckte jag inte till för att ge dig det. Jag gav upp för din skull, för att du förtjänar att må bra och orka vara så galen som bara du kan vara. Jag vet innerst inne att du har det bättre nu. Trots det så gör det bara så ont.

För er som inte kände Olly så kan jag berätta att han var något utöver det vanliga, jag säger det inte bara för att det var min hund utan för att det är något jag fått höra genom hela hans liv. På ett eller annat sätt har han berört de flesta som träffat honom. Han kunde på något sätt alltid ta sig in i hjärtat på de han träffade och sätta ett märke där. Hans sprudlande energi och glädje fick en att känna sig speciell, som att man är den enda personen i hela världen och han är här för att älska just mig eller dig.

Att förlora en hund är alltid fruktansvärt, men precis som sköterskan idag sa så är det en helt annan smärta att förlora en så ung individ. Jag vet inte hur jag ska klara mig igenom det här, jag orkade med nöd och näppe efter Arvid som bara blev två. Att gå igenom samma sak en gång till har golvat mig totalt. Det har varit min stora rädsla sen Arvid försvann, så rädd att förlora Olly för tidigt. Jag kan inte förstå hur det kunde hända. Det är något så fruktansvärt smärtsamt och jag känner mig död inombords.

Olly har kämpat så hårt, han har verkligen försökt hålla sig uppe och trotsat smärtan. Förra helgen gick det inte längre och man märkte att hans kropp inte längre orkade. Han kunde inte gå ute och började göra sina behov inne. Blev surare och surare på Fokus, samt att han inte ville umgås med oss på samma sätt. Beslutet borde egentligen varit lätt i det läget. Grejen var den att även om kroppen la av så gjorde inte huvudet det. Man märkte att han hade ont men varje dag kom glimtar av vår Olly fram. Han bjöd på olika beteenden, skulle springa vändor både ute och inne och var bara sådär löjligt glad som han kunde vara. Någonstans där inne fanns ändå min älskade knodd, att ge upp har bara känts så fel. Men man får sätta stopp ibland. Vi har gjort allt och lite till. I samråd med veterinär och sjukgymnast så kom vi fram till att det var enda alternativet.

Hans sista dygn var helt fantastiskt. Han har varit så himla glad. Han har fått äta precis vad han vill, springa lös, träna och busa i massor. Alla endorfiner och hans medicin gjorde att han inte hade lika ont. Hos veterinären gick allt bra och väldigt fort. Han somnade mellan mig och Daniel på golvet samtidigt som han fick äta grillad kyckling. Jag tror inte han kunde önskat sig något bättre. Trots all smärta och känslan av panik så släppte en sten från mina axlar när jag kände hans sista hjärtslag. Ingen mer smärta för honom och vi behöver inte längre oroa oss. Han har det bättre nu uppe med Arvid. Mina två älskade prinsar kan springa runt och busa så mycket de bara vill och tids nog ses vi igen.

Min bästa vän och stöttepelare finns inte längre kvar hos oss. Mitt hjärta, mitt allt, min älskade knodd. Jag vet inte hur jag ska lära mig leva med smärtan eller tanken på att han inte kommer finnas här och förgylla min tillvaro med alla sina fantastiska egenskaper. Jag går sönder inuti verkligen.


Det viktigaste av allt just nu – Olly lider inte längre, det är allt som betyder något.

Bilder från en av våra sista mys- och busstunder igår:





























Jag saknar dig så mycket. Att inte se dina parabolöron här hemma gör att allt känns så tomt. Nu när chocken har lagt sig så växer sorgen och saknaden i hela mig. Ett tomrum som aldrig kommer fyllas. En plats i mitt hjärta som för evigt är din, eller om det var så att du tog den med dig. Du fattas mig något enormt. Vi var ett du och jag. Allt vi gått igenom och så långt som vi har kommit. Det skulle inte sluta så här. Jag är så tacksam över allt du lärt mig och alla glada stunder vi haft. Jag är ledsen att jag inte kunde ge dig mer än detta, du förtjänade livet som du älskade så högt. Jag vet att du inte har ont längre men det tar inte bort min smärta i att du inte längre kommer ligga här bredvid mig och låta mig borra in min näsa i din päls. Alltid älskad!
Förlåt att jag inte kunde ge dig det du behövde. Jag försökte verkligen!
1 Caroline:

skriven

Fy fan vad hämskt. Finns inte ord som beskriver hur mycket jag lider med dig. Men du har gjort vad du kunnat, gått igenom mer än vad många kan. Var stolt, du gjorde rätt beslut. Allt det du gjort för din hund, han är evigt tacksam för allt. Han kommer alltid finnas hos dig, precis som din Arvid. Även fast du inte ser dom känner du av dom, glöm inte att du gjorde verkligen allt och lite till, det är inte många hundägare som skulle ha orken eller pengarna till att försöka ända in i det sista. Jag skänker dig en styrke kram och hoppas på att det får dig att må bättre. ❤️ Ingen ska någonsin behöva förlora sin bäste vän för tidigt, speciellt inte två gånger, det är bara fel!

Att du beskriver Olly på det sättet i texten menar bara att han verkligen uppskattade att du fösökte och han försökte ge tillbaka den kärlek du gett honom när han mådde som värst. Det är otroligt vad mycket en hund kan ge, oavsett hur den mår så finns den alltid där.

2 Malin:

skriven

Hur ont det än gör så får man ju inte vara självisk i ett sånt läge, & det har du inte varit. Man får inte behålla en hund i livet enbart för sin egen skull, utan man måste tänka på hunden i första hand - & det har du gjort!

Jag förlorade min förra hund när han var 4,5 år gammal, & mycket snart kommer jag med största säkerhet att förlora min Java, som bara är 3,5 år gammal. :( Och det är som du själv skriver, alltid hemskt att förlora en vän, men när individen bara har börjat sitt liv så känns allt så förbannat orättvist. Varför får vissa leva långt & smärtfritt, när andra får kämpa sig igenom hela dagarna & sluta sitt liv alldeles för tidigt?

När chocken har lagt sig & den värsta sorgen kommit över en, så kan man känna sig stolt över sig själv. För man gjorde allt man kunde, & till slut befriande sin bästa vän från smärtorna, vad hade man kunnat göra annorlunda? Det kanske inte lindrar din smärta nu, men för mig har det hjälpt att tänka så.

Vill du ha nån att prata med som förstår en del av det du känner så är det bara att skriva.

Hur svårt det än är så försök att ta hand om dig själv, till slut kommer det att kännas lite bättre.

Kram

Kommentera här: