För några dagar sen skrev jag ett inlägg om jobbiga valpar. Tänkte fortsätta inom samma tema. Jag tänker väldigt mycket runt allt som har med hund att göra, är ofta inne och läser i olika grupper på facebook och även om jag inte alltid själv är med i diskussionerna så är det intressant att läsa och försöka få så mycket kunskap som möjligt. Även om man går på kurs och utbildning så finns det mycket att lära sig av alla hundägare. Vi har alla olika erfarenheter och våra  hundar funkar på olika sätt. Man är verkligen aldrig fullärd!

 

 

Eftersom jag har valp hemma så är det till stor del det jag läser om och funderar över. Något som verkar vara väldigt känsligt är just valpträning. Det finns så mycket tyck och tänk, det känns som att man aldrig kan göra rätt. Enligt vissa ska valpar inte tränas alls, de ska vara valpar. Enligt andra spelar det ingen roll hur mycket du tränar, så länge inte valpen blir överstimulerad och träningen sker kravlöst. Självklart finns det många lägen mellan, men jag tror ni förstår vad jag menar.

 

Innan jag fick hem Fokus var jag vansinnigt nervös. Allt skulle garanterat bli fel. Försökte göra upp en plan för hur allt skulle gå till men gav ganska snabbt upp. Jag visste inte hur han skulle vara, vad han skulle gilla, hur mycket han behövde eller ens vad jag ville. Jag kände att det fick bli lite hur som.

 

Fick hem den söta lilla valpen och första veckan var det bara massa relation, kontakt, bus och följsamhet. Vardagen är viktigast och han skulle faktiskt få vara valp. Jag började sakta med tiden acceptera både att det kommer gå fel och att det faktiskt får lov att gå fel. Vi har förhoppningsvis många år framöver att göra om och göra rätt ;)

 

 

Sen började vi kurs när han var 12 veckor. En valpkurs för den blivande lydnadshunden. Fokus lär sig så snabbt och lätt. Träningen började komma in lite mer och helt plötsligt kunde han massa saker. Massa saker som jag absolut inte trodde att han redan skulle kunna. Även om jag var glad och stolt så kände jag direkt att det var lite jobbigt. Får han verkligen vara valp nu? Tankar om vad andra skulle tro cirkulerade i mitt huvud. Ingen kan ju veta att Fokus lärde sig läggande under gång på ett träningstillfälle. Alla skulle garanterat tro att jag tränade sönder min valp. Så jag slutade träna läggande under gång. Helt. Han kan knappt det längre. För detta är nackdelen med oss människor, istället för att fråga så tar man förgivet och avundsjukan styr extremt mycket. Jag har så många gånger hört skitsnack om hundtränare med duktiga valpar. Självklart måste alla ha övertränat sina valpar och visst är det fruktansvärt synd om valpen som inte får vara valp? 

 

 

Sen Fokus kom så har jag lagt upp bilder, filmer och statusuppdateringar om hans framsteg i träningen. Det tog inte lång tid innan jag fick pm av personer som inte träffat oss som skulle berätta att jag måste träna passivitet med min valp och att jag inte kan gå promenader med honom när jag la upp en bild om att vi var i skogen. Detta är alltså på riktigt människor som aldrig träffat varken mig eller Fokus. 

 

Passivitetsträningen har varit A och O för mig med Fokus. Säg att 90% av det vi gjorde första 3 månaderna bestod av att träna passivitet överallt. Men hur kul är det för folk att se bilder på en sovande valp konstant? 

 

 

Det är nästan pinsamt att säga att jag har tränat Fokus "i smyg". Jag har flera gånger valt att inte lägga upp något om våra framsteg för att det inte ska sticka i ögonen på andra. För att jag ska slippa mitt dåliga samvete över att vara en dålig valpägare. Jag tycker det känns jobbigt att träna med personer som inte känner oss särskilt väl, för Fokus är duktig på ganska mycket och många tror som sagt allt detta jag skrivit ovan. Han är ingen exemplarisk valp som alltid sköter sig, aldrig gör hyss, aldrig får springa och vara valp eller som för den delen tränas flera timmar varje dag. Vi tränar inte ens varje dag. Men han är smart och fattar snabbt!

 

 

Jag tror inte att begreppet "få vara valp" handlar om att aldrig lära sig något. Inte så som jag ser på det. För mig handlar det om att ta saker i valpens takt och att låta den göra både rätt och fel. Hitta sina vägar att gå och lära känna sig själv och viktiga individer i dess närhet. Fokus som exempel tycker det är roligt och lätt att träna, det är kanske inte något vi behöver lägga mycket tid på för att få det rätt men det är något vi gör tillsammans för att ha roligt. Det bygger vår relation. Något han har haft svårare med är umgänge med andra hundar, inte att vara runt dem utan han hade svårt att interagera med en annan hund. Han blev lätt stressad och gick ganska omgående över till att valla hundar han fick träffa. Detta är något jag har funderat mycket över. Hur ska jag få min valp att växa i den rollen? Att lära sig umgås med andra på ett harmoniskt sätt? Han är fortfarande inte bra på det, men betydligt bättre. Vi har inte bråttom och det får ta den tid det tar. Vi tog en paus, all kontakt med andra hundar var under kontrollerade former och faktiskt i koppel. Kopplet var så jag skulle kunna hjälpa honom när det blev jobbigt och få ner farten. Jag lät honom träffa vuxna lugna individer som kunde hjälpa honom hitta ett bra beteende. För mig är det innerbörden av att låta en valp vara valp. Att inte stressa eller ställa orimliga krav. Låt valpen få ta den tid som krävs för att landa i sin egen personlighet. 

 

 

Vi jobbar med saker sakta. Vi handskas med problem i den takten Fokus behöver. Varken snabbare eller långsammare. Han får göra det han tycker är roligt men även träna successivt på det som är jobbigt. Vi lägger grunden för ett fungerande liv med en vuxen hund. Den grunden får ta 5 månader eller 2 år. För mig spelar inte det någon roll så länge min valp och senare vuxna hund är trygg i sig själv och alla saker han kommer utsättas för när han är äldre. Mitt ansvar är att inte överstimulera honom, eller för den delen inte stimulera alls. I stora drag är mitt ansvar som valpägare att min valp är nöjd och mår bra. Vare sig han får träna 5 gånger i veckan eller inget alls. Alla valpar är individer och jag tror att man med lite sunt förnuft och få krav kan skapa ett drägligt liv för både valp och ägare. 

 

 

Detta är bara mina egna tankar runt det och jag vill absolut inte påstå att mina ord är någon typ av sanning. Reflektera själva och försök att inte lyssna för mycket på andra. Jag tror inte att någon försöker göra medvetna fel med sin nya familjemedlem!