Nu när Olly varit dålig så länge så har det blivit mycket mindre träning, aktiviteter och promenader. Ganska omedvetet har jag lagt varje minut utomhus på vardagslydnad. När man annars har träningspass och kurser så glömmer i alla fall jag bort den viktiga grundträningen. 7 veckor med träning varje promenad har gett såna enorma resultat. Snabbare än jag någonsin drömt om. För er som inte känner Olly så kan jag berätta att han är en hund med mycket problem. En låg stresströskel och mycket rädslor som resulterar i utfall. Det är lättare att räkna upp sakerna han inte reagerar på än de han faktiskt gör det på. Största problemen har legat vid hundar, människor (framförallt barn), lastbilar och mopeder. Även konstiga saker som han inte kan identifiera vad det är, häromdagen var det en stor burk på vår gräsmatta. Utöver detta så har han ett stort jaktintresse och reagerar på vittring, ljud och syn. Ser han en fågel eller hare och han är lite stressad innan så skriker han som en stucken gris. När han har en dålig dag och har ont eller är stressad så skäller han även på "inget". Han är överlag en hund som uttrycker sina känslor ljudligt och det märks starkare vid rädsla och stress.
Men nu! Jag har lagt tid och försökt att aldrig låta honom misslyckas. Haft godis och/eller leksak med på varje promenad. (även 5 minuters kiss) Tränat med avstånd, mycket belöning, inte stressat och om det blir för svårt antingen gått därifrån eller parkerar honom vid sidan och bett honom vänta. Vår tidigare lydnadsträning har gett väldigt mycket. Om jag ber honom att gå fot så har han allt fokus på mig och kan (med täta belöningar) nästan släppa det som triggar honom.Framförallt så tror jag att nyckeln till allt är att jag lärt mig lyssna på min hund. Om man bara tar sig den lilla tiden innan en promenad och känner på frågan "hur känns min hund idag?" så ger det iaf mig en större möjlighet att lyckas. Vår promenad börjar när jag sätter på kopplet och då är allt mitt fokus på honom. Det finns bara vi två efter det. I början var det svårt att veta något alls. Men efter ett tag så kunde jag känna igen hans känsla redan innan vi gick ut och då veta ungefär vad han behövde av mig ute. Jag tar inte längre för givet att han klarar att möta något på samma avstånd varje gång utan känner på honom.
Så vart är vi nu? Ingen promenad är den andra lik. När han har ont, är trött eller stressad så krävs det fortfarande ganska lite för att han ska reagera, men betydligt mindre än innan. Vi kan gå förbi hundar på ungefär 15 meters avstånd utan reaktion, räcker oftast att jag säger "det är okej, braa". På mindre avstånd får jag antingen kasta godis på marken eller parkera honom vid sidan och säga "vänta". Med vuxna människor som är tysta och går förbi så är det inte ens varje gång han behöver stöttning, ibland räcker det med att jag säger samma som vid hundmöten och vi kan passera med ca 2 meters avstånd. Om personerna pratar högt eller med mig så blir det svårare men funkar oftast bra ändå. Barn, som inte har funkat alls förut, kan vi passera på ungefär 5 meters avstånd med mycket beröm och ibland godis. Lastbilar och mopeder funkar nästan alltid på alla avstånd. (förutom vid tidigare stress) Jakten är fortfarande svår men han bryts mycket lättare med sitt namn och att jag backar. Självklart belönar jag honom alltid med godis under eller efter ett möte, även om det inte lät så nu när jag skrev. Detta är helt overkligt för mig.En bieffekt på all denna träning är dessutom att vår relation har blivit så otroligt mycket bättre. Han söker mig på promenaderna, går och kollar på mig med stor glädje och har ibland även börjat skvallra. Det är stort! Han har alltid varit en ytterst självständig hund och har hanterat alla situationer själv. I veckan så fick jag ett kvitto på det jag känt. Vi möter en man på promenaden som stannar oss och säger "det är så vackert att se kontakten mellan er, speciellt ögonkontakten". Det var så overkligt att höra. Som jag gråtit och slitit, känt mig som en totalt värdelös hundägare. Var det verkligen oss han menade? Detta är hur stor del av våra promenader ser ut nu:
I helgen var vi på utbildning. Han var som en annan hund. Han skällde knappt, han var trygg med att vara med mig. Sökte min kontakt trots alla andra hundar och människor. Han känns mer öppen, stabil och glad trots att han är sjuk och har ont. Kan det vara så bra som att vi är påväg mot stora framsteg? Oj!
När jag håller kurser och berättar om Olly för deltagarna så händer det att jag får frågan om hur jag gjort för att komma framåt. Det enda jag kan säga är att ge hunden tid. Inte bara tid som i månader utan daglig tid. Hjälp din hund att inte misslyckas och skapa förutsättningar för framgång. Det är inte något som kommer av sig självt utan för mig är det ett livsval, jag väljer att lägga all min tid med min hund ute på att träna. För han behöver det och är värd det! Han klarar det inte annars utan min stöttning. Jag förstår att andra inte orkar det men då får man räkna med att det tar mer tid och att man kanske inte kommer till det resultaten man vill. Det är vad jag tror i alla fall!
